Så kom då den dagen, då mormor stilla somnade in. Nu behöver hon inte kämpa längre.
Jag är så otroligt tacksam för allt mina mor- & farföräldrar lärt mig i min uppväxt och allt jag fått uppleva tillsammans med dem.
Under senaste veckan har jag skrivit otaliga blogginlägg inne i mitt huvud, men jag har inte förmått mig själv att omforma tankar till ord. Mina känslor har åkt berg- och dalbana genom alla minnen och jag säger inte att jag varit under isen, inte alls, men jag har varit väldigt trött, gråtmild och ödmjuk.
Jag har tillbringat några dagar i ursprunget. Rummet på ålderdomshemmet skulle tömmas, alla minnen packas ner osv. Det har lockat både till tårar och skratt. Och nej lilla mormor, vi glömmer ej dej. För även om du nu förflyttat dig till himmeln, så är du min grund. Du, morfar, farmor och farfar. Det är ni som är våra grundpelare. Som stått i varsitt hörn och låtit oss yngre växa ovanpå er. Mamma och pappa. Jag och syster. Och våra barn. Ni har satt oss före er själva. Men grunden finns alltid kvar.
Grunden står stabil och påminner om det som tidigare varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar