En måndag på Westerqwarn.

Måndagar under sommarhalvåret bjuder på veteranbilsträff i Westerqwarns regi - ett allmänt avslappnat evenemang där massor av människor träffas för att visa upp sina bilar och titta på andras åk.




Och bland fina, annorlunda, utmärkande och nyputsade bilar är det ganska trivsamt att spatsera omkring om vädret, sällskapet och humöret är rätt.




I restaurangen serveras det stora frestande räkmackor och goda sallader och utanför går det bra att ställa sig i korv- eller hamburgerkön, så det finns något som smakar bra för alla oavsett smak och tycke.




Efter kvällsmat och spatserande är det lagom i tiden att vända hemåt med kvällssolen som fint lyser upp på fälten vid sidan av vägen.

Think Pink.

Personligen har jag varit emot att bära rosa och cerise på arbetet under en längre period. Alltså, det är ju en superklatschig färg och så, men jag läste en artikel för flera år sedan som bevisade att kvinnor som bar rosa på arbetet inte togs lika seriöst som om de bar en annan färg, i olika situationer. Jag kommer inte ihåg källan och jag var troligtvis inte källkritisk heller, men det var en artikel med ett innehåll som etsat sig fast. Nu? Nu tar jag på mig en skjorta i cerise för att jag vill det och för att jag blir glad av den.

Bullbak.

Ibland blir jag så galet sugen på en hembakt kanelbulle, men framförallt på att baka dem! Det är ett roligt och avslappnande göra som får mig att må så där toppen. Ja, kanske inte om baket blir misslyckat men....I det stora hela så älskar jag att baka. Jag älskar doften av nybakat i huset och ja, jag äter gärna en ljummen bulle med ett glas kall mjölk därtill.

Jag testar lite olika recept nån gång då och då, men återkommer alltid till mammas kanelsnurror. De får mig att tänka på min uppväxt på Skyttelvägen, hur mamma ägnade stor tid med olika bak i köket och hur vi sedan gick till pappa som var ute och höll på med veden som skulle in i förrådet före vintern, med termoskaffe och nybakat i fikakorgen. Jag vet inte om minnet eller smaken får mig att bli mest sentimental - men tårögd, ja det blir jag.  

Dagens vegetariska.

Dagens lunch blev en ny vegetarisk smakupplevelse - jordnötsbiffar med het chili och spiskummin, blandsallad med nektarin, mangosås och balsamicocreme. Biffarna, alltså jättegoda! Det finns så mycket roligt i frysdisken nu för tiden så jag testar mig fram bland vegoalternativen emellan varven.

Idag har jag arbetat hemifrån och nu är det dags att stänga ner för idag, ikväll blir det husvagnsmys.

Läget är...

...som så, att jag tillbringar väntetid hos Rebeccas frisör i väntan på att åka hem. Jag hade tydligen förklarat historien med hennes hår för dåligt så beräknad tid för klipp, färg och sling på ett långt hår inte alls stämde överrens med verkligheten. Historien är som så, att håret sedan i våras är blont men före det var det rödbrunt samt att håret är mättat på färg så... Ja. Här sitter jag och filosoferar.

Igår kväll var vi över till grannarna som visade bilder från deras bilsemester - och attans vad sugen jag är nu på att upptäcka liknande! Vi har vintern och sommaren på oss att fundera och planera om, när och hur vi isåfall ska dra iväg uppåt i landet! Jag har vissa önskemål sedan tidigare om vandringar och besöksmål så det vore ju riktigt toppen om vi kan skräddarsy ihop en trevlig och genomförbar resrutt!

Att ha tisdag.

Eftersom det var stängningsdag på fritids igår, kan man säga att det var i morse som första riktiga komma-igång-morgonen visade sig igen. Trött liten kille som skulle väckas och gosas med och peppas igång efter ett långt sommarlov. Själv peppar jag igång mig  med att kvällen innan förbereda dagens måltider och välja kläder. Jag tycker om rutiner. Alla mår bra av rutiner. Att komma i säng i tid på kvällen och äta rätt på någorlunda fasta tider. Kroppen är gjord för rutiner. Barn är gjorda för rutiner. JAG är gjord för rutiner.

Rutinernas återkomst.

 Så var vi då där visar almanackan. Måndag morgon. Återkomst av rutiner och tjänstgöring efter en lång sommar hemmavid. Är jag fit for fight?

 

Solblekta och ofärgade ögonbryn vittnar om en slapp och opretentiös period som jag lämnar bakom mig. Dags att sakta men säkert koppla på det ena med det andra. Men än så länge vill jag bära med mig lite av slapparkänslan om det så bara är i form av ett par bleka ögonbryn.

170812.

Idag är en sån där dag när jag gör absolut ingenting. Vaknade tidigt men låg kvar i sängen i över en timma. Liam tog burken med metmask och stack ner till båtbryggan direkt på morgonkvisten för att meta, för att därefter fortsätta fisket med Henrik ute på sjön - inget napp dock! Ätit god, och extremt enkel lunch (grillade ölkorvar och färskostfyllda champinjoner samt wraps med kycklinggyros, coleslaw och gräddfil). Pratat länge i telefon med en kär vän. Tog kameran och gick för att fotografera en ensamt ståtlig solros på en äng. Hittat blomvass vid sjökanten. Handlat mat och fika inför Liams barnkalas. Tagit en långdusch. Målat naglarna. Och just nu har jag hällt upp ett glas vin och bläddrar igenom korten i mobilen. Gör nada och tycker det är rätt skönt att höra regndroppar landa på förtältstaket och sorterar tankar i hjärnkontoret. Börjar jobba på måndag och har en hyffsat klar och övergripande struktur planerad inför sensommaren och hösten. Det innefattar både bättre prioritering och sållande i almanackan men även lite annorlunda förhållningssätt.   Nu ska jag ringa hem mina regnklädersklädda killar för ikväll har vi bokat bord på restaurangens räk- och grillbuffé.

Dagens frukost.

Blåbärskvarg, banan, kanel, kaffe, ingefärashot och färskpressad rödbetsjuice. Smarrigt men framför allt mättande!

Sommarfötter i ett reafynd.

Alltså känslan när man hämtar ut ett paket, plockar upp sandalerna jag klickat hem spontant på rean helt apropå och de sitter som en smäck! Mjuka och sköna på foten - till priset av fjuttiga 150 riksdaler! Somrigt säger jag.

Tårarnas effekt för mig som känslomänniska.

För en och en halv vecka sedan skrev jag nedanstående.

 

Sex veckors sjukskrivning övergår snart till två veckors semester, och bannemig om inte energin börjar hitta  tillbaka till kropp och knopp! Familjen, skogspromenader, naturupplevelser, frisk luft, motion, avslappningsövningar, massage och  akupunktur har jag mycket aktivt preppat kroppen med och idag kände jag att jag är på G! Jag längtar efter att återgå till mina arbetsuppgifter, mitt skrivbord och mina kollegor tillika vänner. Jag längtar efter att ta tag i övriga åtaganden och engagemang. Jag är ingen robot, jag är en människa. Ibland  går det åt mer energi än vad som fylls på och då gäller det att lyssna på och ta hand om sig själv, för att i slutändan kunna värna om andra.

 

Nu har den där en och en halv veckan passerat. Och så mycket annat också. Tankar. Tårar. Gråter du mycket? Jag är en känslomänniska och jag börjar fundera på om jag inte mår lite bättre om jag får gråta ut min kropps spänningar. För det är precis det som hänt under dessa ta-hand-om-mig-själv-veckorna när jag gör mina avslappningsövningar. Tårarna rinner, men jag är inte ledsen. Men jag tror min kropp måste dräneras. Ut med det som passerat för att ge plats till ny energi. Ibland har jag djupandats så intensivt att jag blivit helt yr. Ibland har jag inte lyckats hitta fokus och då kan dagen ha fortsatt som vanligt, men jag har känt att jag bara måste få ut trycket i huvudet och då kan en promenad med ett sommarprat i P1 eller någon artist som jag vet hämtar fram känslor i mig ha hjälpt till. Och då har de där tårarna kommit, mer eller mindre. Och efteråt känner jag mig nästan som....renare. Lättare. Gladare. Jag har lätt för att hämta fram känslor. Jag har lätt för att sätta mig in i andras situationer. Det har blivit några sommarprat under sommaren. Till exempel Henrik Lungqvists från 2013 - tårarna kom när han spelade Frank Sinatras New York, New York - för jag förstod känslan. Jag förstod Sarah Sjöströms lycka när hon vunnit sitt första EM-guld och hon väljer att spela Chainsmokers feat Coldplay Something just like this. Sist men inte minst; Miriam Bryants sommarprat som jag just avslutat. Det var ett otroligt fängslande sommarprat och ja, tårarna kom ett par gånger i samband med musik.

 

Jag är jag. Jag är en känslomänniska. Jag är också en tänkare. Jag tycker om att skriva. Det är därför jag skriver här och nu. För min egen skull. För att det är skönt att ha reflekterat över ord och känslor. Och nästan som om jag förstår mig själv bättre om jag får sätta mina tankar på pränt. Jag skriver ofta inne i huvudet. Jag kan till och med tro att jag svarat på någons sms, mail, facebookmeddelande etc på riktigt, fast jag egentligen bara formulerat det tilltänkta svaret inne i huvudet. Jag vet inte om det är effekten av nutidens ekorrhjul eller om det är jag som person, i det fallet har jag inte tänkt färdigt ännu.