Vi vaknar 06.30 av solens strålar. Jag ska precis i mitt stilla sinne lyfta upp min bok och läsa en stund när Henrik går upp, klär på sig, sätter på kaffebryggaren och därefter hör jag hur det röjer. Diskmaskinen töms. Det flyttas på saker. Jag ligger ett tag till men lagom till kaffet rinner ner och det karaktäristiska ljudet berättar att kaffet är klart stiger jag upp. Vi äter en kort men god frukost. Sen drar han igång. Dammsuger. Tar ut alla soffans dynor och vädrar. Jag försätts i "jag-måste-väl-också-göra-något"-stadiet och dammar hyllor i hallen lite ostrukturerat och städar därefter badrummen. Klockan 09.00 har vi alltså storstädat huset och jag är redan svettig så jag tar den tänkta långpromenaden lite tidigare än jag tänkt. Och vilken promenad! Så skönt! Sol, fågelkvitter och känslan i kroppen när spänningar släpper - jag skulle nästan kunna lova att det var en av de bästa promenaderna topp tio i mitt 38-åriga liv. På riktigt alltså. Inget jag slentrianmässigt säger. Så mycket reflektion. Mer än en polett som trillade ner. Några tårar pga ljuset och några tårar som lämnar kroppen och är bärare av tankar som alldeles för länge legat och grott där inne i huvudet någonstans. Så tacksam över min familj. Så tacksam och glad över min man som känner mig bättre än jag själv och kan tala om för mig det jag redan visste men inte kunde sätta ord på. Och som grädden på moset, imorgon är beräknat datum för syster att få sitt andra barn och jag därmed bli moster igen. Längtar! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar