För en och en halv vecka sedan skrev jag nedanstående.
Sex veckors sjukskrivning övergår snart till två veckors semester, och bannemig om inte energin börjar hitta tillbaka till kropp och knopp! Familjen, skogspromenader, naturupplevelser, frisk luft, motion, avslappningsövningar, massage och akupunktur har jag mycket aktivt preppat kroppen med och idag kände jag att jag är på G! Jag längtar efter att återgå till mina arbetsuppgifter, mitt skrivbord och mina kollegor tillika vänner. Jag längtar efter att ta tag i övriga åtaganden och engagemang. Jag är ingen robot, jag är en människa. Ibland går det åt mer energi än vad som fylls på och då gäller det att lyssna på och ta hand om sig själv, för att i slutändan kunna värna om andra.
Nu har den där en och en halv veckan passerat. Och så mycket annat också. Tankar. Tårar. Gråter du mycket? Jag är en känslomänniska och jag börjar fundera på om jag inte mår lite bättre om jag får gråta ut min kropps spänningar. För det är precis det som hänt under dessa ta-hand-om-mig-själv-veckorna när jag gör mina avslappningsövningar. Tårarna rinner, men jag är inte ledsen. Men jag tror min kropp måste dräneras. Ut med det som passerat för att ge plats till ny energi. Ibland har jag djupandats så intensivt att jag blivit helt yr. Ibland har jag inte lyckats hitta fokus och då kan dagen ha fortsatt som vanligt, men jag har känt att jag bara måste få ut trycket i huvudet och då kan en promenad med ett sommarprat i P1 eller någon artist som jag vet hämtar fram känslor i mig ha hjälpt till. Och då har de där tårarna kommit, mer eller mindre. Och efteråt känner jag mig nästan som....renare. Lättare. Gladare. Jag har lätt för att hämta fram känslor. Jag har lätt för att sätta mig in i andras situationer. Det har blivit några sommarprat under sommaren. Till exempel Henrik Lungqvists från 2013 - tårarna kom när han spelade Frank Sinatras New York, New York - för jag förstod känslan. Jag förstod Sarah Sjöströms lycka när hon vunnit sitt första EM-guld och hon väljer att spela Chainsmokers feat Coldplay Something just like this. Sist men inte minst; Miriam Bryants sommarprat som jag just avslutat. Det var ett otroligt fängslande sommarprat och ja, tårarna kom ett par gånger i samband med musik.
Jag är jag. Jag är en känslomänniska. Jag är också en tänkare. Jag tycker om att skriva. Det är därför jag skriver här och nu. För min egen skull. För att det är skönt att ha reflekterat över ord och känslor. Och nästan som om jag förstår mig själv bättre om jag får sätta mina tankar på pränt. Jag skriver ofta inne i huvudet. Jag kan till och med tro att jag svarat på någons sms, mail, facebookmeddelande etc på riktigt, fast jag egentligen bara formulerat det tilltänkta svaret inne i huvudet. Jag vet inte om det är effekten av nutidens ekorrhjul eller om det är jag som person, i det fallet har jag inte tänkt färdigt ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar